Samtidigt som Allsvenskan inletts med makalösa publikfester och helt utan några större bråk eller tråkigheter så pågår det en moralpanisk debatt kring vår svenska fotboll.
I Expressen-krönikor och P1-program lyfts personliga tolkningar fram som objektiva sanningar.
Språkbruk, bengaler, näthat, utomhuspissande, bangers, sexism, hot, Twitter-tjafs och firmaslagsmål läggs i en och samma låda och stämplas ”Huliganism” (den liknelsen snodde jag från gnagaren Christoffer Eriksson på gårdagens debatt i Kulturhuset).
Visst finns det många problem inom vår supporterkultur. Visst finns det massor av skeva beteenden, insuttna mönster och hårda normer som är svåra att förändra.
Men det görs ett enormt jobb kring detta. Inom klubbarna och SEF såväl som i supporterleden. Det diskuteras oavbrutet och det går faktiskt framåt, väldigt mycket framåt sedan jag själv började gå på fotboll för 30 år sedan till och med. Men precis som att alla de här problemen och skevheterna även finns i resten av samhället – på skolgårdar, fikarum, Flashback eller i delar av Riksdagen – så är det inget som kommer bli perfekt över en natt.

Därför börjar det ju kännas lite tröstlöst när det ett par gånger om året kliver in någon utomstående som minsann ska förklara hur det ligger till. ”På fotboll ska man vara rädd för handgranater”.
Det börjar kännas lite jobbigt att man hela tiden ska behöva förklara för sina arbetskamrater, släktingar och vänner att det faktiskt är ungefär lika farligt att gå på en vanlig Hammarbymatch som att gå en promenad längs Drottninggatan en lördagseftermiddag.

Jag är urbota less på fördomarna helt enkelt. Jag har jobbat länge och väl för att försöka förändra dem, men snart börjar jag tröttna. Jag tackade nej till att delta i gårdagens P1 Debatt till exempel – och har tackat nej till flera liknande sammanhang tidigare. Jag har valt att inte blogga något om den här debatten förrän nu, en vecka efter den satte igång på allvar.
Men debatten lär ju fortsätta ändå, alldeles oavsett vad vi inom supporterkulturen tycker.
Vi får fortsätta göra det vi är bäst på. Skapa läktarkultur i absolut världsklass till vår halvt mediokra fotboll. Och fortsätta locka tusen och åter tusen nya barn till våra matcher, så de själva kan döda myterna om att de inte vågar gå.

Och så läser vi Jarelind och Elena också.

***
Just nu sitter jag på tåget ner till Malmö.
Det är en stormatch i kväll i den allsvenska toppstriden. Jag var på träningen i går och startelvan ser intressant ut. Tror det kan bli lite mer fysiskt spel från Bajens sida i kväll än vi sett tidigare i år.
Men även om inledningen sett väldigt bra ut så bör nog MFF vara snäppet för svåra för oss. Det är ändå ett lag som vunnit guld två år i rad, spelat CL-gruppspel och har ekonomiska muskler som vi bara kan fantisera om.
Men större mirakel har skett.
Jag hoppas vi kan få med oss en poäng åtminstone. Och en grym fest på läktaren med över tusen tillresta Hammarbyiter på plats.

Forza Bajen!

När en spelare som varit i klubben i sju år lämnar Bajen, då är det läge att väcka bloggen till liv igen.

Hej Johannes!
Jag hoppas vi träffar på varandra något snart på tvärbanan eller nånstans, men om vi inte skulle hinna göra det så vill jag bara tacka dig för den här tiden.
Sju år är en lång tid i en fotbollsklubb numera. Och i en klubb som Hammarby de senaste sju åren är det närmast en evighet.
Du måste ha sett långt över 100 lagkamrater försvinna iväg på den här tiden. Och nästan lika många tränare, styrelsemedlemmar och ledare.

Du har varit en bra målvakt för oss. Alltid otroligt lojal och krigat stenhårt för laget, utan att vika ned dig eller gnälla i motgångar (som bekant har varit rätt många under de gångna åren).

Jag har många gånger varit väldigt tacksam för att du stått mellan stolparna och räddat oss från än värre katastrofer än de vi råkat ut för. Jag vet att du fått mycket skit genom åren. Att många inte tyckt du hållit måttet. Jag har nästan aldrig delat den uppfattningen.
Men visst har du gjort en del misstag, precis som alla gör. Och visst har du haft en del svagheter, som att du ofta brukade ta lite för lång tid på dig vid utkast och utsparkar. Men det är småsaker.
Generellt och på det stora hela har du varit en riktigt bra målvakt. Och en bra människa.
Det har varit fint att få lära känna dig lite.
Kommer sakna dig i Bajen. Det kommer kännas märkligt tomt att vara på Årsta utan att ha dig där. Och just nu känner jag bara en stor osäkerhet kring din/dina efterträdare. Oavsett om det är Tim eller Ögmundur eller Manuel Neuer himself.
Ibland är man bara lite rädd för förändring och vill fortsätta ha det som man alltid har haft det.
Men det kommer nog gå bra. Både för Hammarby utan dig och för dig utan Hammarby.
Önskar dig all lycka på framtida äventyr och än en gång, stort tack för den här tiden.

<3

/Gustav

Forza Bajen!

PS. Jag lägger upp det här som ett öppet brev i min blogg också.

Solen skiner över Västernorrlands huvudstad denna augustimåndag. Jag kom upp hit redan i går kväll och har mött en del bajare här under förmiddagen.
Det är upplagt för en sån där drabbning som brukar kallas sexpoängsmatch, ödesmatch, vinna-eller-försvinna-match på Norrporten i kväll. Giffarna-Bajen. Ett möte som de senaste åren har slutat oavgjort lika många gånger som med Gif-seger.
Och än mer skrämmande statistik är att senast Bajen höll nollan på bortaplan i en allsvensk match hette målvakten Rami Shaaban.
I kväll heter han med all sannolikhet Ögmundur Kristinsson. Ömmi gjorde en riktigt bra match senast i hemmamatchen mot IFK Norrköping (jag är fö fortfarande rasande på domarpajasen Glenn Nyberg som missade ett solklart mål/straff) och jag hoppas han växer in som den givna och stabila allsvenska målvakt vi så djupt behöver.
I backlinjen var ett annat sommarnyförvärv, Richard Magyar, inte lika imponerande. Han gjorde ingen plattmatch alls, men det kändes onekligen som att han inte var riktigt varm i kläderna. Han spelade tveksamt och obeslutsamt stundtals. Jag är osäker på om Nanne ger honom nytt förtroende redan i kväll. Tror snarare att Birkir & Sätra återtar mittlåset där de visat hög klass tillsammans tidigare.
På ytterbackarna känns det ganska öppet, med Stefan Batan avstängd. Men troligen får Solheim chansen till höger vilket borde innebära att Solli får kliva in på vänsterbacken (om inte Silverholt tar den?).

Johan Persson är också avstängd vilket jag hoppas inte sårar oss alltför mycket, som mot Häcken när han fick bytas ut för att Nanne inte vågade riskera att han skulle dra på sig rött kort vilket gjorde att vi tappade mycket av centrala mittfältet.
Haglund och Israelsson har dock visat att de ska kunna fylla hans plats. Och med Kennedy tillbaka samt en förhoppningsvis nytänd Torsteinbö i startelvan så ska det kunna gå vägen.
Jag hoppas verkligen att Imad Khalili får spela, tycker hans inhopp senast bådade väldigt gott. Han har en bra bolltouch, ett bra klipp i steget och tar smarta löpningar. Känns som att han och Kennedy tillsammans ska kunna få rätt mycket gjort.
Men gissningsvis väljer nog Nanne Linus på topp ändå, och Måns Söderqvist bakom, vilket är lite av ett mysterium i min värld. Jag önskar verkligen att Måns (och Linus för den delen) kommer igång och börjar ösa in mål, men hittills har det ju tyvärr sett magert ut på den fronten och jag är rädd att självförtroendet bara kommer dala ännu mer för varje misslyckat avslut.

***
Jag vågar nästan inte tro på annat än ett kryss i kväll. Förlorar vi så är det dags att börja stålsätta sig för en ångestfylld bottenstridshöst.
Vinner vi så borde vi kunna komma in i ett positivt flow där vi kan ta sikte mot en stabil mittenplacering. Det är en någorlunda realistisk dröm åtminstone.

Välkommen tillbaka till min lilla blogg förresten. Jag ska försöka hålla lite högre frekvens på inläggen här nu under hösten!

Forza Bajen!

När jag står och säljer Supportrarnas Matchprogram innan matcherna brukar jag få frågan ”Hur tror du det går i dag då?” av minst ett dussin vänner, bekanta och helt okända familjemedlemmar i Bajen-gemenskapen.
I dag svarade jag dem alla samma sak:
– Jag är helt inställd på torsk. Får vi med oss en poäng så är jag jävligt nöjd.

Ändå sitter jag här några timmar senare efter 0-0 mot Elfsborg och är besviken. Det känns som att vi blev snuvade på en seger i kväll.
Med en stabil defensiv och ett grundspel som var flera steg bättre än katastrofen uppe på Norrporten i måndags. Med alla de chanser vi skapade – åtminstone fyra riktigt bra målchanser och säkert en handfull till hyggliga – så ska vi ju bara göra ett par mål och vinna en sån här match.

Men ineffektivitetsspöket som vi levt med nästan hela säsongen lever kvar lika starkt fortfarande.
Det känns som att vi inte haft flytet med oss sedan det där ljuvliga djurgårdsderbyt den 13 april. I nästan fyra månaders tid har vi stundtals gjort riktigt dåliga matcher (med Giffarna i måndags som absolut bottennapp) och stundtals spelat helt godkänd fotboll så när som på just avsluten.
Den förbannade oförmågan att göra mål. Låsningen som verkar uppstå i nästan varenda spelare med Hammarbymärke på bröstet så fort de kommer i ett avslutsläge i närheten av motståndarlagets mål.

***
Jag tror inte jag behöver hänga ut någon enskild spelare, alla ser ju själva vilka det är som inte lyckas.
Det är glasklart att vi i dagsläget inte har den spets som behövs framåt i vår trupp. Kanske, förhoppningsvis, är det bara en formfråga. Kanske kommer Khalili igång snart, efter en lång startsträcka från speluppehåll. Kanske hittar Linus Hallenius tillbaka till något som åtminstone är i närheten av den stekheta form han hade 2010 (i Superettan förvisso). Kanske hittar Kennedy formen igen och börjar dundra in frisparkar, skruva in hörnor och placera in straffar så där som han alltid gjort. Kanske lyckas t o m Måns Söderqvist nå något som liknar hans målfrossa i Kalmar FF förra våren. Eller så får Rennie starta och lossnar i målskyttet? Eller kanske Isac Lidberg tar chansen och visar att han kan näta även i seniorspel på högsta nivå.

***
Men just en sån här augustikväll känner jag att allt det här mest är drömmar, fantasier, utopier.
Realisten i mig säger att det här helt enkelt inte håller.
Lyssnar man mellan raderna på Nanne under presskonferensen i kväll så är det rätt uppenbart att han gärna värvat någon mer spelare som legat över budget för styrelsen.

***
Så den krassa verkligheten är att vi får försöka rätta oss efter vad vi har och göra det bästa av förutsättningarna.
Personligen börjar jag mer och mer luta åt att vilja byta spelsystem till 4-4-2 med både Linus och Khalili på topp. Jag tror att Linus skulle komma till sin rätt mycket mer då och att Khalili skulle få mindre press på att vara ensam frälsare på topp. De skulle frigöra ytor åt varandra och alltid ha någon av dem inne i boxen redo att hugga på inlägg och returer.
Men jag tvivlar rätt hårt på att Nanne tänker förändra något sådant och gå utanför nannualen.
Antagligen har han långsiktiga tankar om processer och utveckling som jag och alla andra supportrar som desperat vill ha snabba poäng inte orkar tänka på.
Det handlar om det där tålamodet nu igen. Det som vi har så svårt att behålla i såna här perioder, när kvalstrecket börjar se skrämmande nära ut och säsongen blir allt kortare ifrån slutet.

***
Ska man vara orolig för nedflyttning på allvar då?
Kan det bli ett ”nytt 2009”, då många av oss – inklusive tränare, ledare och spelare – ständigt upprepade att det inte var någon fara, att vi minsann skulle klara oss kvar.
Det finns några betydande skillnader nu jämfört med då.
Först och främst så är ekonomin avsevärt mycket bättre. Vi behöver inte sälja bort våra bästa spelare för att undvika konkurs och hålla oss flytande.
Sedan så har vi en helt annan rutin i och kring laget nu. Inget ont om Tony Gustavsson, men någon välmeriterad allsvensk guldtränare var han ju inte direkt. Och arbetet i såväl styrelsen som ledningen i klubben sköts väldigt mycket proffsigare i dag än 2009.
Dessutom så känns det som att flera lag är betydligt sämre än oss. Det är en känsla som är svår att mäta, men visst spelar vi väl ändå bättre fotboll än Åtvidaberg, Örebro, Halmstad och Falkenberg åtminstone?
Vi ska helt enkelt vara lite för bra för att ramla ur i höst. Eller?
Jag vet faktiskt inte säkert längre. Jag vågar absolut inte känna mig ens tillnärmelsevis säker.
På måndag om en vecka får vi ett besked om hur nära vi är. Falkenberg borta, ännu en ödesmatch.

Forza Bajen!

Måndag 13 april 2015, klockan är strax efter nio på kvällen.
I högtalarna på Nya Söderstadion går Lalla Hanssons klassiker ”Bajen va namnet” igång och på den västra långsidan står jag och dansar medan jag blickar nedåt över flera tusen andra bajare. Nästan varenda en ser exakt ut som jag känner mig i den studen. Euforiskt leende, sprudlande lyckliga, hoppande, studsande, glädjefyllda.
Hammarby har vunnit över Djurgården med 2-1 efter att Nahir Besara avgjort med en redan klassisk klackspark.

***
Det har bara gått drygt fyra månader sedan dess, men det känns redan som en helt annan tid.
Då var vi ett lag sprängfyllt av självförtroende. En nykomling som kommit tillbaka efter fem mörka år i Superettan för att visa att vi är ett lag att räkna med i toppen på allvar. Sju poäng på tre matcher. Vinst över Häcken, kryss borta mot Elfsborg och så derbysegern över de blårandiga från tivoliön.

***
Nu är vi ett om inte sargat så åtminstone mer vardagligt lag, som periodvis spelat bra utan att få med oss poängen och periodvis spelat riktigt undermåligt, men i vissa matcher lyckats få med oss poängen ändå.
Derbyhjälten Besara har flyttat till Turkiet, liksom målvakten Johannes Hopf. Inhopparen Pablo Pinones-Arce har åkt på en långtidsskada medan bänkade Rennie, Mihajlovic, Nordin och Guldborg också har lämnat oss (i Rennies och Viktors fall på lån).

I stället har en kvartett spelare kommit in:
– Ögmundur Kristinsson, som efter en svajig inledning har vuxit till vad som redan känns som en riktigt stort målvakt. Nere i Falkenberg i måndags var han tveklöst skillnaden mellan vinst och förlust för Hammarby. Visar han samma klass i morgon så kan han definitivt bli matchavgörande.
– Mittbacken Richard Magyar, som inte visat storformen riktigt än, men heller inte gjort bort sig på något sätt- En habil värvning som jag hoppas kan få ut mer av sin potential.
– Imad Khalili, som främst spelat i rollen som släpande forward i Nannes bergfasta 4-2-3-1-system. Han var i dålig matchform när han kom, men börjar sakta men säkert visa att han är en klasspelare.
– Jakob Orlov, som kom för knappt två veckor sedan och fick debutera direkt mot Falkenberg där han brände ett öppet mål och ytterligare ett givet friläge. Men trots dessa plumpar tyckte jag att han såg väldigt intressant ut. En kille som tar exakt rätt löpningar in i boxen, som hela tiden går rakt på mål och som dessutom har en långt ifrån oäven statistik i målprotokollen.

Utöver dessa fyra har vi även tagit in 19-årige ghananske mittbacken Joseph Aidoo. Han var med på uppvärmningen nere i Falkenberg, men har uttalat sagts vara ett namn för framtiden snarare än denna säsong.

***
På pappret måste man nog säga att vi spelare för spelare har förstärkt truppen avsevärt, även om vi rent numerärt borde ta in en till med tanke på Pablos långtidsskada.
Ändå ser spelet som sagt väldigt svajigt ut.
Den senaste veckans båda matcher, mot Falkenberg i Allsvenskan och mot Carlstad United i cupen, må ha inneburit två vinster. Men spelmässigt är det oerhört mycket som inte har klaffat. Passningsspelet, tempot, fokus i avsluten, sårbarheten när motståndarlaget ställer om snabbt.
Jag hoppas – och tror faktiskt också – att mycket av detta handlar om tid. Att de många nya spelarna inte hunnit spela ihop sig ordentligt än. Att det lossnar successivt under närmsta veckorna ju fler minuter och träningar de får tillsammans.

***
Men att vinna mot ett division ett-lag med hjälp av ett självmål och att slå Falkenberg med en snedspark av Torsteibö i slutminuterna, det är inget som ingjuter något större självförtroende inför morgondagens derby direkt.
Djurgården må ha en dålig trend just nu, med två raka förluster och 23 dagar utan att göra mål sedan 2-1 hemma mot Häcken 1 augusti.
Men de har trots allt 14 fler inspelade poäng än vi för närvarande. Och ett lag med några ruskigt heta spelare, inte minst zimbabwiske anfallaren och notoriske målspottaren Nyasha Mushekwi som av allt att döma gör sin sista match i dif-tröjan i morgon.
Det tar givetvis emot att säga det, men Djurgården har imponerat och överraskat mycket hittills i år.

***
Då är det roligare att kolla statistik några år bakåt.
Som att Hammarby har vunnit de fem senaste mötena lagen emellan. Faktum är att Djurgården inte har vunnit över Hammarby på över åtta års tid, sedan 13 augusti 2007.

Så även om mycket talar för Östermalmsklubben i morgon sett till kvalitet på laget och resultat i år, är det nog ändå en hel del som kan tala för Hammarby också, trots allt.

***
På läktaren blir vi, för första gången på jag vet inte hur många år, färre grönvita än blårandiga. Den första seriematchen vi spelar på Nya Söderstadion på över ett år med färre än 20 000 hammarbyiter på plats.
Det kommer naturligtvis kännas lite konstigt, men jag tror ändå att vi kommer kunna dominera volym- och sångmässigt (utan doping från PA-system, hehe). En mindre, tajtare klack med uteslutande hardcore-fans är som bekant ofta bättre än 25 000 marginalsupportrar som på flera av våra vanliga hemmamatcher.

I morgon handlar det inte om en sexpoängsmatch för att undvika kvalplats neråt, eller en vinst för att ta sig vidare i cupen.
I morgon handlar det bara om en enda sak: heder.
Hedern i att vinna ett derby är bland det största som finns för en fotbollssupporter i Sverige. Hedern i att vinna över Djurgårn för andra gången i år vore underbar.
Ska du dit så har jag en uppmaning, eller snarare ett krav:
Sjung för Bajen! Sjung och skrik det absolut högsta du kan förmå att klämma ur dina stämband i 95 minuter minst!
Och röj med värdighet. Vi representerar alla Hammarby och vi står och faller med vårt klubbmärke, i vått och torrt.

Forza Bajen!

Det händer mycket runt vårt kära Hammarby just nu.
Eviga debatter om medmänskliga banderoller och värdegrund, om klackplacering och givetvis om vårt allt mer prekära tabelläge.
Även om allt det andra är viktigt också så vill jag fokusera på fotbollen just här och nu. På föreningen och var vi står i dag.
Jag kom nyss från Hammarby Fotbolls medlemsmöte i pressrummet (som mest liknar en modern biosalong) på Nya Söderstadion.
Där påminde vår huvudtränare Nanne Bergstrand oss oroliga supportrar om att ha lite tidsperspektiv, att minnas tillbaka. Han tog ett exempel, på det där oefterhärmliga Paolo Coelho-viset som bara Nanne kan prata, om att det skulle vara början av januari 2014 och vi står nere på Årsta IP. Fram kommer en synsk man och ger ett erbjudande:
”Om 20 månader ligger Hammarby elva i Allsvenskan med fem poäng ner till kval och sex poäng till övre halvan. Skulle ni ta det budet?”
De flesta av oss svarade lite försynt ”ja” på frågan, väl medvetna om vart Nanne ville komma.
Men även det mest självklara behöver ju upprepas ibland. Tidsperspektivet är viktigt när frustrationen över uteblivna resultat är för stor.
Ser vi tillbaka bara något år tidigare så blir perspektivet nästan hisnande.
I dag är Hammarby Fotboll en på det hela taget välskött förening. Det finns massor av områden där vi fortfarande kan bli bättre, kommunikationen och merchandise inte minst, men i stort så har ju utvecklingen jämfört med två-tre-fyra år bakåt gått väldigt mycket åt rätt håll trots allt.
Ekonomin, ungdomsakademin, de långsamma men stabila planerna på nya Årsta IP med ett ordentligt klubbhus, hela organisationen. Nästan allt känns på en mycket högre nivå än förr.
Vårens tunga rekrytering på ledarsidan, Stefan Billborn, presenterade sig som personen som har till uppgift att verkställa målet om att 40 procent av A-truppen 2020 ska vara fostrade i de egna Hammarbyleden. Det är naturligtvis en helt enorm uppgift, men som Nanne sa senare så är väl ambitionen rätt att ha åtminstone, antar jag.

Även A-laget ligger ju på en mycket högre nivå, bara genom att vara på den där elfteplatsen i Allsvenskan.
Nanne pratade som vanligt om sin Kaizen och att fokusera på konstant utveckling, att ständigt bli bättre.
”Fokusera på prestationen, ingen jävla tabell”, menade han.
Han drog mantrat vi lärt oss sedan länge om att det är en lång process, att vi kanske gick upp ett år för tidigt, att man aldrig ska måla upp negativa bilder u huvudet för då kommer de ta över även ens handlingar.
Men han poängterade samtidigt flera gånger att han fortfarande kände framtidstro. ”Den dagen jag inte känner framtidstro så har jag ingenting här att göra längre”.

Samtidigt så är det ju så klart helt oundvikligt som supporter att inte titta på tabellen.
Att inte räkna på varenda match och potentiellt resultat. Att inte gripas av panik när vi inser att det där glappet neråt börjar bli farligt nära. Att inte se alla våra brända målchanser spelas upp framför ögonen om och om igen.
Det är sju matcher kvar nu. Inom loppet av en vecka ska vi möta två av de de stora guldkandidaterna, varav ett är ett derby dessutom, samt vår evige mardrömsmotståndare Gefle. Om tio dagar kan paniken vara fullt utvecklad igen.
Men vi försöker väl hålla positiva målbilderna i skallen då.
Vi startar på söndag nere i Göteborg.

Forza Bajen!

Den 6 november 2013 klev Nanne Bergstand och Mats Jingblad in på Nya Söderstadion och presenterades som ny tränare respektive sportchef i Hammarby Fotboll. Sedan dess, i nästan två års tid, har det mesta rullat på ganska bra.
Vi gick raka vägen upp från Superettan. Vi firade med att slå ut Gnaget ur cupen och vinna det historiska första derbyt mot Dif på Nya Söderstadion. Vi inledde Allsvenskan riktigt bra, hamnade i en svacka, men kom tillbaka åtminstone tillfälligt igen, för att sedan börja halka efter allt mer både sett till spelet och resultaten.

Just nu har vi bara två poäng ner till kvalplats och läget är för första gången på länge minst sagt allvarligt.
På söndag väntar ett ångestfyllt hemmaderby mot AIK, men redan i morgon möter vi Gefle. En klassisk mardrömsmotståndare, ett av de där gudsförgätna lagen som vi på pappret borde slå, men alltid haft svårt för. En av de där klubbarna som vi supportrar aldrig riktigt tar på allvar, ett osexigt brödgäng från en håla längs E4:an norrut. Ett icke-lag, för att använda den gode Jabbes gamla uttryck.
Jag hoppas vid Nacka och Svenne Berka i himlen att inte spelarna ens funderar en hundradels sekund i de banorna. Det finns ju inte direkt utrymme för någon underskattning mot ett lag som dels ligger åtta poäng och fyra placeringar före oss i tabellen och som dels är inne på sin elfte raka allsvenska säsong. Det är bara att inse att Gefle IF år 2015 är ett både bättre och mer etablerat fotbollslag än Hammarby IF, vare sig vi vill eller inte.

***
Med det sagt. Vi har naturligtvis fortfarande en bra chans att vinna. Vi har naturligtvis fortfarande allt i egna händer.
Men för att lyckas krävs det fokus av spelarna och stöd av oss i publiken.
Vi måste fortsätta vallfärda till Nya Söderstadion för att sjunga, skrika och heja fram vårt lag .
Oavsett om vi står på kortsidan eller långsidan. Oavsett om vi sitter på familjeläkaren eller vip-hyllan. Oavsett om vi är för eller emot bengaler. Oavsett om vi anser att en banderoll som välkomnar flyktingar är politisk eller inte. Oavsett om vi anser att Nanne har tagit ut fel kille på mittfältet nu igen.
Oavsett allt detta så är vi ju faktiskt Hammarbyiter allihop. Och är det något som en Hammarbyit är känd för så är det aldrig någonsin i hela livet svika sin förening. Att alltid gå på match, att alltid fortsätta sjunga och kämpa för att det ska gå vägen. Att aldrig nånsin ge upp.

Så ta med dig morsan, farsan, brorsan, syrran, grannen, kollegorna, krogpolarna och några glada gamänger som du bara råkade hitta på gatan och KOM TILL NYA SÖDERSTADION!

Vi ses i morgon, kämpa Hammarby!

Forza Bajen!

3-0 i en lika efterlängtad som komfortabel hemmaseger mot Gefle.
Det här behövde vi verkligen.
Det är så lätt att glömma hur det lät bland oss innan matchen. När jag sålde matchprogram och fick dela alla nervösa tongångar. Ångestladdat, allvarstyngt och pessimistiskt. Knappt någon vågade uttala att de trodde på seger, alla bara upprepade samma mantra: ”I dag måste vi vinna”.
Någon timme senare stod vi och dansade euforiskt med saliga leenden på läktarna.
Vi sket fullständigt i att det var vår första hemmamatch i mannaminne som vi inte nådde upp till den där drömgräsen på 20 000 åskådare. Vi sket i att det var Gefle IF som stod för motståndet och att de verkade ha vaknat på fel sida om de ens hade fått någon nattsömn alls inför matchen.
Det enda vi bryr oss om denna kväll var att vi bärgade hem tre poäng och att vi fick det att se ut som världens enklaste grej.
Torsteinbös briljanta framspelningar och löpningar. Orlovs kamp och hunger i straffområdet. Kennedys precision och kyla på straffen, men också på passningarna i djupet överlag där han började visa upp lite av sin gamla form igen. Birkir som bara fortsätter växa in i en status som en av våra bästa försvarsspelare i modern tid. Ömmi som är tryggheten själv i mål. Sätra som dominerar varenda nickduell. Johan Persson som maler ner allt som kommer i hans väg och Philip Haglund som äntligen lyfte sig till åtminstone nära den nivå vi ska förvänta oss av honom. Solheim, Magyar, Khalili, Solli och Hallenius får också godkänt med bravur i dag.

Foto: Peter Jonsson.
Hela laget var bra och förtjänar sina hyllningar, men bäst av alla var givetvis Erik Israelsson.
Den krigarsjälen som han visade upp i kväll var en sån man skriver historier om.
Att bokstavligen stånga sig blodig och fortsätta köra på precis lika hårt ändå. Den kämpaglöden, de djupledslöpningarna, det där 3-0-målet där han bara tar sig förbi Gefle-backen och forcerar in bollen. Det är omöjligt att inte få lite ståpäls av en sån spelare.

Foto: Peter Jonsson.

***
Egentligen var det ingen perfekt match på något sätt. Det slarvades en del, missades en del passningar. Men den här inställningen, den här viljan och det här hjärtat har vi saknat i Hammarby den senaste tiden.
Och jag tror att det är exakt den här startelvan som vi ska spela med. Torsteinbö och Israelsson bör vara helt givna nu. Liksom Orlov på topp. Och backlinjen ska se ut precis såhär.

Visar vi upp samma inställning på söndag så kanske vi faktiskt kan ge Gnaget en match trots allt.
Just nu är det viktigaste att vi fick med oss tre poäng. Att vi har fem pinnar ner till kvalstrecket nu och att vi kan andas lite friskare luft utan kniven mot strupen.
Tack för det, Hammarby.

Foto: Peter Jonsson.

Forza Bajen!

Gnaget i morgon. Årets femte och sista derby för Hammarbys del.
Och på något märkligt sett också årets minst heta, känns det som just nu åtminstone så här knappa 20 timmar innan domare Jonas Eriksson blåser igång matchen.
De båda Friends-mötena tidigare var nervösa och förväntansfulla på en närmast obeskrivlig nivå, just för att det fanns premiärnerver på ett annat sätt. Och Dif-derbyna har ju varit extra upphaussade på grund av all hets och tjafs som uppstått de senaste åren kring vår arena.

Men samtidigt, det är ju ändå ett derby. Och det är vårt första riktiga hemmaderby mot AIK på nio års tid.
Så det är klart att det är nervöst. Det är klart att det betyder så ofantligt mycket mer att vinna en sån här match än en match mot Gefle eller Falkenberg.
Det är ju trots allt antagonisterna från norrort vi ska möta. Hatet oss emellan är nedärvt i generationer. Jag minns själv mitt första derby på Råsunda för 31 år sedan, på den tiden den där andra 1891-klubben mest var ett hockeylag och våra hjältar hette Putte, Klasse, Uffe och Billy.

I morgon är det vi som ska få AIK att känna sig ovälkomna, att få vara bortalag på allvar för första gången på nio år.
Och efter onsdagens förlösande 3-0-seger så känns det plötsligt ganska avspänt. Vi är fortfarande långt ifrån klara, alla som säger att vi kan andas ut och se fram emot allsvenskan 2016 kan gott somna om igen. Men vi har blivit av med den där paniken åtminstone. Vi kan gå ut i morgon och spela avslappnat, med gott självförtroende och nytänd inställning.
Vi har allt att vinna. De har pressen på sig och får inte tappa poäng mot Blåvitt och Peking i guldstriden.

Att AIK kommer från nio raka vinster gör naturligtvis att hybrisen hos solnaiterna är ännu högre än vanligt. Men desto roligare just därför att sticka hål på deras luftslott och spräcka lite gulddrömmar.
Jag hoppas vi startar med samma lag som senast. Och jag hoppas framförallt att centrallinjen sköter sig lika bra som då i defensiven. Erik, Johan, Phlip, Sätra, Magyar och inte minst Ömmi har en tuff uppgift att brottas med namn som Bangura, Goitom och Ofori. Men det är långtifrån någon omöjlighet. Vi slog ut Gnaget ur cupen för bara ett halvår sedan.
Vi kan slå ut dem ur guldstriden nu också.

Krossa Gnaget!
Forza Bajen!